Jag tog ett par bilder på lite pista (bancykel) komponenter som inte är så ofta man stöter på här i Sverige. Ett par Campagnolo Record Pista 1/8" klingor, 48 och 50 tänder. På bana kör man nästan alltid med kraftigare kedjor än på växlade landsvägscyklar. Alltså 1/8" respektive 3/32".

Man använder sällan större kugg bak än 17, 18. På bilden syns 14,15,16 tandade av olika fabrikat, observera att 16 kugget från Maeda Suntour är NJS stämplat, dvs godkänt av Japanska Keirinförbundet att användas vid keirinlopp där alla komponenter måste godkännas innan de får användas, oavsett tillverkare.

På den tiden jag cyklade som mest var det tubdäck som gällde helt och hållet. Kanttråd var till för touring och standardcyklar.
För min del gäller tubdäck än idag till c:a 50%. Tycker fortfarande att det är det bästa att åka på om man har fina däck och hjul och allt snack om att det ska vara så jobbigt med limningen är just det - bara snack. Har man limmat tubdäck ett par gånger så är det inget märkvärdigt med det och de är bra mycket lättare att montera än kanttrådsdäck plus att de är lättare och mer följsamma.

I vilket fall som helst så fanns det många olika fabrikat att välja emellan, några exempel är Wolber (finns inte längre), Canetti (finns inte längre) Vittoria, Hutchinson (gör inga tubdäck idag vad jag vet), Pneudan (finns inte längre), Gommitalia, Dugast (finns inte längre), Pirelli (gör inga tubdäck idag) m fl olika tillverkare.
Men de bästa däcken tillverkades av en gammal firma som hängt med sedan cyklingens barndom, de hette Clément. Ville man ha de bästa träningsdäcken, de bästa tävlingsdäcken eller de bästa bandäcken så var det Clément man skaffade, de var inte billiga, rentav svindyra i vissa fall men de var värda vartenda jäkla öre.

En gång hade jag kört runt ett bra tag på ett par gamla Wolber däck kommer jag ihåg, de var bra stryktåliga däck med hyfsad spänst. När säsongen kom monterade jag ett par Clément Mirage 22mm bomullsdäck och jag höllt bokstavligen på att flyga av vägen, sådan skillnad vart det!

Det kändes som en helt annan cykel och jag vart plötsligt flera snäpp bättre som cyklist. Otrolig skillnad! För att inte tala om när man monterade ett par Criterium Seta Extra tävlingsdäck, med silkestomme, det var en enormt stor och påtagligt distinkt skillnad i hur cykeln uppförde sig på vägen!

Clément togs över av Pirelli som lade ner hela rasket efter ett tag och flyttade tillverkningen till Thailand (liksom Vittoria gjorde) och det vart inte samma sak riktigt. Märket försvann men flera av de som arbetat för Clément tog över de gamla maskinerna och utrustningen och startade på nytt med ett nytt namn, Challenge, och de tillverkar många av de gamla modellerna som Criterium och Grifo 61 med exakt samma mönster ännu idag. En liknande historia gäller en del av de som jobbade på Vittoria, de tog över de gamla lokalerna och tillverkar idag Veloflex som är det enda däcksmärke som finns kvar i Italien och fortfarande görs för hand. Och det är suveräna tubdäck OCH kanttrådsdäck i mitt tycke.

När man tittar på eBay eller på Internet överhuvudtaget på äldre cyklar och ramar så dyker det upp vissa saker som jag märker att många inte förstår. En sak som jag tänkte ta upp och förklara är vad som gäller för Columbus ramar med dekalen "riverniciato" påklistrad.

Riverniciato betyder ordagrant översatt från italienskan omlackad. Det var en dekal som tidigare bara sattes på en ram som omlackats hos tillverkaren, den blev alltså omlackad hos den som verkligen byggt ramen men numer kan man köpa dekaler på nätet har jag sett. Reynolds hade f ö en liknande dekal .

Jag kanske bör förklara att förr var det mycket vanligt att man lackade om ramen ganska ofta, speciellt om man tävlade med den och hade köpt en ram av fin kvalitet. Finishen slets förstås och bodde man i Italien hade man ju nära till tillverkaren. Och de flesta byggarna därnere byggde ju enbart custom för ett lokalt klientel mer eller mindre, även Colnago och de Rosa som var väldigt små firmor ända in på 80-talet. Så det var inget problem att få cykeln fin igen efter ett år eller så i en ny färg och nya dekaler och med "riverniciato" dekalen påklistrad då.

I alla fall, den vanligaste dekalen är den översta, den täcker framförallt SL och SP rör från framförallt 80-talet. Tidigare tror jag inte ens man använde sig av en speciell dekal när man lackade om en ram.

Dekalen under den är från senare tid, mycket sent 80-/tidigt 90-tal och visar att det är Cyclex stål det handlar om och helicoidala förstärkningar dvs SLX, SPX, TSX mm rörsatser.

Den tredje dekalen är aningen senare och här handlar det om NivaCrom stål dvs EL-OS, Max, Genius osv rörsatser från tidiga-/mitten av 90-talet.

Vid sidan av de stora fabrikanterna som Campagnolo, Shimano, SRAM, FSA mm som tillverkar hela grupper, finns det och har alltid funnits mängder av små firmor som satsar på en eller flera enskilda komponenter som ofta tillverkades i en hög kvalitet.

Någonstans i början på 60-talet startades en liten firma i Padova som kallades Gian Robert. De satsade på att göra växlar av ett lite enklare slag, som ett komplement eller alternativ till Campagnolos mer kända modeller.

De här växlarna användes av ett flertal olika cykelbyggare som t ex Torpado, framförallt på deras instegsmodeller. De var ganska grova i utförandet tycker jag om man jämför med Campas modeller, men stryktåliga och klart funktionsdugliga i vilket fall som helst. Och mycket billigare.

Men t ex Giorgio Rinaldi lät Gian Robert tillverka en specialframväxel åt sin berömda Rigi Bici Corta modell, så det var inte bara budget cyklar som använde Gian Robert växlar.

Det är inte lätt att hitta någon information om Gian Robert på nätet om man letar, jag vet t ex inte ens vad de hette som startade företaget. De var definitivt inga innovatörer, det kan ändå lugnt konstateras, de kopierade Campagnolos koncept som många andra.

Gian Robert var ett sådant där märke som man kände till men sällan köpte något ifrån, vill minnas att jag haft en GR framväxel någon gång på sent 70-tal.

I vilket fall som helst så blev jag klart överraskad för ett tag sedan då ett komplett vevparti från tidigt 80-tal bjöds ut till försäljning på eBay. Mycket snyggt gjort, väldigt retro tycker vi idag och med en uppenbar kvalitetsskillnad gentemot deras växlar! Se bilderna och jämför själva. Alla bilder är från nätet/ebAy förresten. Gian Robert försvann någonstans i mitten av 80-talet tillsammans med många andra som av olika skäl inte klarade av konkurrensen från japanerna och inte minst indexväxlarna som blev populära då.

Är det någon som vet mer om Gian Robert så tveka inte att kontakta mig, jag bifogar gärna mer information till det redan skrivna.

Jag har ju tidigare utlovat bilder på min "vintage" karbonfiberhoj, en Trek 5500 OCLV från mitten av 90-talet, så här kommer de.

En väldigt rolig ram att bygga, med mycket speciella konstruktionslösningar som t ex en wishbone bakgaffel och ett mycket maffigt vevhus för att komma med ett understatement.

Jag har inte haft tillfälle att prova den ännu tyvärr så jag får återkomma om köregenskaperna.

Jag har byggt den med en modern 10-delad Shimano 105 gruppo som jag fick via min kompis Benke. Mycket bra basic komponenter skulle jag vilja påstå, väldigt lättbyggt och mycket lättjusterat. Prisvärda delar.

I övrigt är det Profile Pursuit, tigad cr-mo styrstam och ett 3ttt Competizione Tdf styre, en Modolo 2014 sadelstolpe med microjustering, en klassisk Selle Italia Flitesadel, Shimano 600 Ultegra PD-6402 (Look) pedaler, Mavic MA-2 fälgar 32håls med Schwalbe Stelvio 23C däck och Michelin Aircomp latex slangar samt Tacx Allure flaskställ.

En detalj som jag gillar med den här hojen är att den är låg OCH lång, vilket passar mig som handsken, 52/55 cm c/c är mumma för mig, kunde vara 1.2 cm högre så vore den perfekt!

Kommer nog att bli mitt slitekipage i sommar känns det som!

När man diskuterar äldre tävlingscyklar så handlar det ofta om Campagnolo´s olika delar och grupper som 90% av dessa cyklar var utrustade med, men det tillverkades även fina delar av andra tillverkare och det tänkte jag belysa lite mer framöver.

Shimano var ju uppstickaren på 70- och 80-talen och de producerade även då väldigt fina grejor.

Problemet med mycket av det Shimano tillverkade på den tiden var att det ofta inte var delar som var kompatibla med andras komponenter och det var en stor nackdel.

Fast delarna var många gånger väldigt bra, med mycket nytänkande inbyggt. Jag tänker speciellt på Dura Ace AX gruppen, som faktiskt skrattades ut när den presenterades på olika cykelmässor här i Europa. Skrattar bäst som skrattar sist, tänkte nog japanerna och det har de ju fått rätt i om vi jämför med idag.

Bara som ett exempel på det ovannämnda, titta på de avbildade DuraAce AX pedalerna. Mycket låg, bred plattform för skon att placera sig på, minst sagt "oversize" lager, kraftigt dimensionerade för att tåla mycket. Tyvärr var man tvungen att använda AX vevarmar, pedalerna passade inga andra.

Vidare ett utbytbart bakstycke, en nyhet på den tiden och sen själva clipset och dess infästning - helt nydanande på tidigt 80-tal med ett clips som var justerbart i alla led och vinklar, det fanns bara inte hos någon annan! Och dessutom var alltihop snyggt designat, inte helt vanligt när det gällde japanska prylar på den tiden.

Det som var rätt säkert redan då 1981-2, var att här skulle Campa få konkurrens, det stod klart. Och det fick de ju.

Jag har vid olika tillfällen fått frågan om jag bara gillar gamla stålramar och cyklar och det gör jag - inte!
Faktum är att även om stålet är det som ligger mig närmast så uppskattar jag andra material också. Stålet gillar jag av flera skäl, det är först och främst prisvärt - man får aldrig så mycket prestanda för så (relativt)lite pengar som man får med moderna stållegeringar.
För det andra är stålramar lätta att reparera och de håller i årtionden om inte mer med lite enkel skötsel. För det tredje så tilltalar mig utseendet på en stålram, en inte helt oviktig faktor i sammanhanget, den är elegant och vacker. Den ser ut som en racer i mina ögon.
Och för det fjärde är det också en del nostalgi naturligtvis, det var den här typen av cyklar jag själv körde på när jag var som bäst och som jag följaktligen kan bäst.

Självklart byggs det härliga ramar i andra material med, jag har testat många olika så jag vet att det gör det. Titan är nog det jag gillar bäst efter stålet. Både vad gäller utseendet som känslan. Har man hittat en titanram som passar en perfekt så kan man behålla den resten av livet om man vill, den försämras inte.
Vissa menar att det kan vara ett "mjukt" material ibland, men det är nonsens tycker jag. Jag har hört det snacket förr.
Aluminium ramar kan vara förträffliga, jag har kört på Columbus Altec2+ som var en suverän ram som exempel, men hos aluminiumet tror jag att livslängden på ramen kan bli ett problem liksom den överdrivna styvheten som jag ofta upplevt, åtminstone tidigare.

Kolfiber då, dagens material par preference? Ypperligt, om man använder sig av hög kvalitet på kolfibern (finns en mängd olika nivåer där precis som hos stålet)och om ramarna byggs på rätt sätt. Fördelen med kolfibern är att man kan disponera materialet så att styvhet och styrka balanseras ut mot mjukhet och komfort på ett sätt som man inte kan med rör.
Nackdelen är att vi idag inte vet riktigt hur det förhåller sig med livslängden samt att kolfiber när det går sönder, snäpper rakt av. Och det är lite läskigt tycker jag, det gör att jag inte riktigt litar på det.

Dessutom så är ofta aluminium-(av nödvändighet)och kolfiber-ramar ofta ganska fula och bulkiga, jag brukar säga att de ofta är tuffa cyklar/ramar men ytterst sällan vackra sådana.
Ska jag vara helt ärlig så finns det inte så många moderna ramar som jag skulle kunna tänka mig att köpa, ramar där prestandan kombineras med skönhet och uthållighet till ett vettigt pris. Om jag skulle ha gott om pengar att lägga på cykelhobbyn så finns det självklart fler att välja bland, jag kan nämna Colnago C-50 och Time VX Special Pro och Litespeed Arenberg som ni ser på bilderna som exempel, moderna cyklar som är väldigt läckra i mina ögon.